Foto: Björn Holmberg

Det blåste upp till storm.

Ni har väl läst det, ni med.

Det har skrivits en del under veckan.

Höstens första riktiga oväder skulle dra in över östra Östergötland under lördagen, och som mest intensivt skulle det regna mellan 16 och 18. 

Det var i alla fall vad appen visade; massa mörkgrå moln och tre regndroppar. Det låter lite, men det är det mesta den visar.

Och visst har det blåst en del, och det gjorde det fortfarande då Sylvia värmde upp under de tunga grå molnen som låg så lågt över PCA idag att de såg ut att ha fastnat på de omgivande hustaken.

Vi pratade inte så mycket om stormen, och inte om ovädret heller när vi trängde ihop oss inne i sekretariatet tillsammans med mediakillarna från Eskilstuna och Flen. 

Det verkade som att det skulle vara värre, sa vi. Det kanske inte blir precis så hemskt som det lät, först.

Så spelade sången och spelarna gick in och för evigt, för evigt, för alltid, för alltid hade inte helt tonats ut förrän Sylvias kapten Melker Spångberg gjort 1-0 på ett skott utifrån, målvakten i BK Forward, Buster Runheim stod på fel fot och hann inte både byta och slänga sig rätt innan bollen var någonstans bakom honom och Sylviasången spelades igen som om vi aldrig stängde av den.

Det var ett fantastiskt, frenetiskt Sylvia vi såg inleda den näst sista hemmamatchen på PCA i duggregnet som skulle vara storm. Man spelade med en rasande energi, var överallt samtidigt; klackade, passade, sköt - och släppte inte gästerna över mittlinjen förrän ett par minuter efter att Sammi Sulejmanovski gjort 2-0 i den 18:e matchminuten.

Kevin Eriksson stod alldeles ensam där nere. Förmodligen var det här de 20 mest händelselösa minuterna hittills i hans karriär.

När såg vi Sylvia såhär bra senast? När blixtrade vi på det här sättet sist? 

Hemmalaget dominerade ute på kanterna men hade inga problem att bryta sig igenom centralt, och även om avsluten inte var jättemånga var det vägarna fram till straffområdet som utgjorde själva behållningen, att se farten, förmågan, det kreativa. Forward stod bra placerade inuti straffområdet, men lyckades inte etablera något eget spel.

Inte förrän olyckan varit framme, och Forwards Almin Masic fick lämna planen på bår efter att ha dragit av ett muskelfäste i ljumsken.

Någonting sa man till varandra då man samlades i väntan på att spelet skulle återupptas, för efter avbrottet var gästerna bättre, och efter att ha stått sysslolös i tjugo minuter tvingades plötsligt Kevin Eriksson sträcka ut sig rejält både en och två gånger för att avvärja deras kontringslägen. Det blev hur som helst inte mer än ett par hörnor av chanserna för BK Forward och Sylvia kunde gå ut till pausvilan med en rätt så bekväm 2-0-ledning.

- Regnar det än, frågade Pierre som är speaker. Det ser inte ut så.

- Titta bredvid de mest upplysta skyltarna, sa jag. Så ser du att det visst gör det.

BK Forwards tränare Dennis Fransson säger till klubbens hemsida efteråt att laget i paus lovat varandra att "gå ut och göra match av det", och visst var det de gulklädda som inledde bäst i andra.

Ungefär en kvart in reducerade man, efter att Eliyo Türkan hoppat över Hugo Lewander som halkat och sträckt sig i ett försök att bryta av anfallet, och skaffat sig ett friläge.

Sylvias tränarstab agerade snabbt, och fick till stånd ett trippelbyte - båda Lukasarna (Mattsson och Lönnebrg) kom in, liksom William Holmberg, och försvaret stagades upp en aning.

Trots det började nerverna spritta ju närmare slutet vi kom. Ingen har glömt vad som hände mot Sleipner. En 1-0-ledning tar det bara minuter att tappa, och under perioder av den andra halvleken kändes Sylvia ganska nedtryckta av Forward.

Sen klev Edvin Devic fram. Han hade redan testat på ett skott utifrån bara någon minut innan han fyrade av det som skulle bli det täcka 3-1-målet från ungefär samma position, så han var väl inskjuten. 

Det var ett mål så fint så vi skrek i sekretariatet, så regnet lugnade sig och stormen bedarrade en stund. Det fanns bara lyckan just då, lyckan över det där perfekta skottet och bollens smäckra bana, lyckan över Edvin Devic lycka och över alla som delade samma känsla just där, just då.

BK Forward var dock inte färdiga. I den 87' minuten reducerade de till 3-2 genom Matteus Ringvall, och plötsligt fanns det minst tre minuter kvar vi kunde tappa allt på.

Men den här gången var Sylvias replik nästan omedelbar. Kevin Eriksson slog iväg en utspark som seglade över samtliga och landade vid fötterna på Michell Youssef, som lockade ut Buster Runheim en bit ur Forwardmålet innan han petade iväg bollen, som nästan retligt gled förbi och in till 4-2.

Simon Cakar satte punkt för det hela med sitt 5-2-mål efter en kontring på tilläggstid, och Sylviasången överröstade regnet, vinden, veckan, stormen.

För evigt, för alltid.

Jag frågar Kim Vaattovaara hur man arbetat under veckan, hur man arbetat för att inrikta spelarna på BK Forward på lördag och inget annat.

Han säger: Det jag sagt till spelarna är att på vilken nivå ni än spelar, i vilken klubb ni än spelar och under vilka omständigheter en förening än befinner sig i så kommer det alltid finnas en massa brus omkring.

Det kommer alltid att snackas om något.

Och att det snackas och vad som sägs kan de som spelare inte påverka. Därför är det bästa  de kan göra att lära sig filtrera bort bruset, och fokusera på det de kan styra över: matchen.

Och det verkar ha fungerat. Sylvia svarar på stormen med en storm.

- De första tjugo minuterna tycker jag är bland de bättre vi genomfört i år, säger han. Vi arbetar bra utifrån det vi pratat om sedan matchen mot Nyköping. Vi ska jobba mycket på kanterna, jobba för varandra och det gör vi väldigt bra här. Och så får vi de här två målen ganska tidigt i matchen, och blir kanske lite kaxiga - för andra delen av första halvlek är inte alls lika bra. Jag vet inte om vi blir trygga i vår ledning, för plötsligt sitter laget inte ihop lika bra längre och Forward får till en del omställningar.

De har väl på känn att de har oss lite på repen, för de kommer ut med en helt annan energi i andra, och sättet vi hanterar det på är inte optimalt. Snart har de reducerat och vi vet att det här är ett lag som behöver kämpa för sina poäng, för även om de har några bakom sig har de inte säkrat kontraktet för nästa säsong än. Det är aldrig ofarligt att möta ett lag i den positionen.

Vi gör ett trippelbyte för att försöka stabilisera upp laget, och här vill jag verkligen berömma de som kommer in. Forward har blodad tand och upplever lite av ett momentum då, och det är inte det  lättaste läget att komma in i, särskilt inte som försvarare. Men de förstår uppgiften väl, och vi blir betydligt stadigare.

Sen får vi ett litet försprång igen med Edvins 3-1-mål och det lever vi på ett tag, men så kommer de igen igen innan det är slut. De sista minuterna är såklart underhållande utifrån, men när det står 3-2 och det bara är minuter kvar blir det lite svettigt; där och då visste vi ju inte att vi skulle hinna med att göra två mål till innan matchen var över - när det väl börjat svänga såhär kan det verkligen gå hur som helst, det har vi ju sett förr. 

Idag tar vi tag i det, och det jag känner mer än något annat är att det är otroligt skönt att få vinna den här matchen, att få sätta punkt för den här veckan med en seger.

När jag går hem regnar det fortfarande, men vinden har mojnat.

Styrelsen kan dementera kopplingar till LFC och ett samgående. Däremot finns 2 andra spår som vi ska lyssna på i närtid.

Efter en lite turbulent vecka, går våra spelare och ledare ut och vinner med 5-2, suveränt alla!

Styrelsen gm Håkan Wetell

Ares Sadri och Edvin Devic (från matchen mot Syrianska). Foto: Björn Holmberg

Det var inte mycket som gick rätt när Sylvia förlorade stort borta på Rosvalla i Nyköping på lördagen. Ett par löftesrika inledningsminuter var vad de svartvita fick innan hemmalaget fullständigt tog över.

Men det var fint först.

Det var något med hela inramningen som kändes som familjär, som ett minne man kanske aldrig haft men som man ser som sitt ändå. Det kanske kommer från andras berättelser om en passion som aldrig skulle vara mer än en hobby men som blev en karriär som oväntat kulminerade i toppeen av division 2, kanske från böcker om fotboll man fått lästa för sig som ung. Där, tänker jag, är läktaren är låg som här, och ligger under tak och där fladdrar flaggan i vinden framför en björkdunge på kullen på andra sidan. Där spelar man glad musik som ABBA och George Michael under uppvärmning. Där är det antingen 1970- eller 90-tal, helt enkelt.

Bekir Kavur som är tillbaka från avstängningen som höll honom borta mot Sleipner, öppnade piggt på sin kant. Under öppningsminuterna kommer han fram en del på sin kant, och lyckas vid ett par tillfällen snurra bort det kompakta hemmalaget.

I mitt anteckningsblock hann jag skriva: "Bekir stark inledning", och "men BIS ej ofarliga i sina omställningar" och så tog de ledningen.

På något sätt har hela Sylvia lyckats låta bli att röra sig in för att försöka försvara den centrala ytan framför mål då Nyköpings Abdoulaye Samaké  slår en frispark en bra bit utifrån, och nu får man titta på medan bollen liksom dalar in i nätet bakom Kevin Eriksson.

Hade Sylvia svarat direkt på detta hade matchen kanske blivit annorlunda.

Nyköping fortsatte att föra, och innan första halvlek var slut hann de med att ytterligare öka på sin ledning efter att en ensam, högsinnad fot sträckts fram för att desperat försöka sätta stopp för den framrusande hemmaspelare som rusat rätt igenom luckorna i Sylvias alltför högt placerade backlinje, och att det ska vara straff finns det inte så mycket att säga om.

Pontus Nordenberg var förstås säker från elva meter.

Läktaren var full av fruar och flickvänner till Nyköpingsspelarna. De satt där och lärde sina ettåringar ropa heja pappa, och lugnade dem kontraproduktivt med Kexchoklad.

Jag tänkte på kontrasten till Sylvias spelare, som i bussen på väg upp satt och pratade om vad de skulle ha för texter på sina studentmössor i år, och jämförde med vad de som tog studenten i våras låtit skriva.

- Det ska vara något man tittar tillbaka på och skäms lite för sen när man är 60, sa Albin Tengbrand.

Det var viktigt att undvika allt som var too basic, förstås.

- Vad hade du för text på din? frågade Michell Youssef.

- Jag har ingen. Jag tog inte studenten. Flyttade runt mellan olika länder istället för att gå gymnasiet.

Den här friare tiden som var min ungdom fick dem att titta misstänksamt på mig tills Joshua Sievertsen förklarade:

- Fast det var väl vanligare att man inte gick i gymnasiet förr i tiden.

(Bless!)

Redan i halvtid lät Sylvia genomföra ett dubbelbyte för att försöka få till stånd en förändring, men hemmalaget fortsatte sin dominans, och snart nog ökade Eminn Ghozzi på ledningen till 3-0 efter ännu en kontring som växte till ett friläge.

4-0 kom efter att man återigen tappat ytan framför mål och Alexander Alp påpassligt avslutade.

I den 72' minuten reducerade Sylvia efter att skicklige Sammi Sulejmanovski fått visa prov på Sylvias tekniska höjd med en passning som lyfts långt mot bortre stolpen, och Edvin Devic avslutar säkert på volley.

Jag borde inte skriva egentligen, men eftersom jag inte gått gymnasiet och lärt mig gör jag det ändå; bättre siffror än mot Huddinge i alla fall, skriver jag och så gjorde de 5-1 efter en (för oss) förlorad duell som  Hans Koffi Roux bara behövde peta in.

På väg ut i omklädningsrummen efteråt pratade domarna om vilken lugn match det varit. Endast en varning har man behövt dela ut och inget stök har det varit.

- Lite som en träningsmatch, säger en i Nyköpings ledarstab.

Han spelade i klubben då den huserade i Superettan på 80-talet och har arbetat i organisationen sedan 2013. Jag frågar vad som ligger bakom Nyköpings formuppväxling under hösten, och han berättar att man hämtat in fem nya spelare.

- Hade vi haft dem hela året hade vi nog kunnat nå kvalplats, säger han.

Den där kvalplatsen, ja. Efter att Rågsved förlorat mot Syrianska igår var den fortfarande med minsta matematiska marginal nåbar för Sylvia, även om det skulle krävas att två lag förlorade sina resterande matcher medan vi vann samtliga för att vi skulle nå dit. Det går även om det inte kommer att gå.

Nu går det inte.

Vi får vänta ett år.

Kim Vaattovaara är besviken efteråt.

- Den här matchen vill man ju egentligen bara glömma, säger han. Vi gör 10 bra minuter och 80 dåliga.

Vi måste titta på hur vi bäst tar oss an den här typen av matcher där vi spelmässigt inte får det att stämma. Det är klart att man kommer att förlora ändå ibland, men det finns acceptabla sätt man förlorar på och sättet vi gör det på idag är bara inte godkänt. Jag känner en besvikelse över att vi tillåter oss att sjunka såhär lågt och att vi inte kan resa oss upp bättre. Det blir en dyr läropeng för de yngsta, men idag spelade vi som ett juniorlag som mötte ett seniorlag.

Jag frågar om det på förhand ganska poänglösa läget har gjort spelarna omotiverade.

- Det ska det inte få göra, svarar han. Det må så vara att vi tabellmässigt befinner oss i ett ingenmansland - men det betyder inte att det inte finns saker att spela för. Vi spelar för ränderna på tröjan, för färgerna, för den här föreningen. För alla som engagerar sig i den och som brinner för Sylvia. När man har personer som gett så mycket av sitt liv för en klubb och för alla i den som Carsten Lindblom (Sylvias matrialare, som är inne på sitt sextionionde år i föreningen) har så finns det inga meningslösa matcher. Det finns alltid något att spela för, någon att spela för - och det är det vi ska göra de tre matcher som återstår av den här säsongen. Vi ska spela för Sylvia.

Daniel Burubwa gav Sylvia ledningen i säsongens sista derby. Foto: Björn Holmberg

Det är minut 96, och Sleipners målvakt Rasmus Granholm Fredriksson slår en utspark och så blåser domaren av. Derbyt är över och Sylvia, som gjorde en så komplett första halvlek att folk jag känner runt och omkring i landet som tittade på matchen via NTs sändning skrev och berömde, har förlorat.

Vad ska man säga, ens? frågar vi som suttit uppe i sekretariatet varandra.

Ingen har svar. 

Vad ska man säga?

Det finns ett gammalt brädspel som heter Klättra och kana på svenska. Det går ut på att man ska kasta tärning och komma först till spelbrädets sista ruta. På vägen finns rutor med stegar och falluckor. De förstnämnda låter dig skippa en rad eller tre, de senare kastar dig tillbaka allt upp till fem rader; det är från det här spelet som uttrycket "tillbaks till ruta ett" kommer ifrån. Det är ett lätt, svårt spel som man inte vinner beroende på om man är bra eller dålig.

Och fast man vet att det kan braka söderut när som helst sitter man där och gläder sig, blir mallig och nedlåtande rentav, om man efter en massa sexor plötsligt "dragit ifrån" och står är på sista raden medan de övriga spelarna harvar på i mitten, glider upp och halkar ner lite om vartannat.

Den näst näst sista rutan innan målet i Klättra och kana är en fallucka, och man måste gå jämt ut eller så får man hålla på och studsa. 

Det är här man ofta förlorar när man "dragit ifrån" och tagit ledningen.

När man studsar mot mål rätt i falluckan.

Man trampar igenom, hamnar på raden under, försöker blåsa på tärningen och kasta den rätt och allt annat vettigt som inte påverkar tärningar ett dugg, medan någon motspelare som halkat ner genom en tidigare lucka femton gånger om under inledningen av partiet (och som man såklart skrattat åt) kommer upp via den sista stegen, får en trea när hen står framför falluckan och går rätt in i mål.

Den känsla av orättvisa man upplever då, är det första jag kommer att tänka på som påminner om känslan efter den där utsparken och slutsignalen som hann ut i luften innan bollen slog i marken som en punkt direkt efter.

Det började ju så bra.

Redan från start tog Sylvia ett hårt grepp om matchen, och vi hade knappt hunnit säkerställa att alla banners och klockor fungerade förrän det första farliga läget uppstod.

Såg du? frågade alla varandra, i hopp om att någon i sekretariatet inte skulle varit upptagen med att starta upp någonting och faktiskt sett mer av läget än att det uppstod, och kunna beskriva vad som hände.

Där ifrån och framåt var det hemmalaget som förde, och man gjorde det med finess.

Eftersom Sylvia aldrig blev statiska, utan klackade och överstegsfintade och ibland duckade för bollen för att lura de markerande Sleipnerspelarna (för kvällen kläda i sopsäcksgrått istället för klassiskt randigt) gick det heller aldrig helt att förutse vad som skulle ske.

Sylvia lekte med Sleipner.

Vi satt och fröjdades. Slog sexa på sexa och efter 13 minuter hade vi hamnat nästan högst upp på brädet. Ares Sadri löpte längs utmed sin kant och de gråklädda försvararna drogs utåt i hans riktning.

Sadri hade alltjämt redan fått syn på Daniel Burubwa, som kom med bra fart centralt, och i precis rätt läge släppte han bollen vidare, och Burubwa satte säkert 1-0.

Allt gick som det skulle.

Som halvleken gick och Sylvia fortsatte dominera ökade gästernas frustration, och det började smälla hårdare i duellerna. Det uppstod blodvite då Simon Cakar kolliderade med Arber Abazi, och då det inte fanns tillräckligt med bomull i Sleipners medicinlåda bistod Sylvia- och mitt i den mest irriterade delen av matchen fick vi pausa upphetsningen och låta solidariteten spela sin roll.

Lite som att räcka den där medspelaren som bara slår ettor tärningen igen efter att hen råkat kasta den hårt i väggen.

Men för allt trixande, alla klackar och det utmärkta kombinationsspelet lyckades Sylvia inte öka på ledningen. Närmast i andra kom firma Sadri-Burubwa då Ares tog en löpning liknande den vid ledningsmålet, och spelade vänster in till Daniel, som ock befann sig i en knepigare vinkel den här gången och sköt över.

Äsch, sa vi till varandra, det där tar vi igen i andra. 

Och så gick vi ut och sträckte på benen, segervissa och -förmodligen- smått ohängda.

Sylvia fortsatte få bra siffror under inledningen av första halvlek och parkerade högt upp på spelbrädet. Man studsade mot slutrutan ett par gånger mn lyckades undvika falluckan i alla fall och därför kändes det aldrig som att det inte skulle gå.

Inte ens när Sleipner började spela rugby sådär timmen in i matchen, eller när kapten Melker Spångberg vägrade medge att han sprungits omkull och hade tre, fyra sopsäcksgrå omkring sig, utan fortsatte spela liggandes. Två, tre, fyra, fem gånger vann han tillbaka bollen utan att ens ha tillåtits resa sig upp.

- Han ser ut som en breakdansare, sa en i sekretariatet.

Men tiden gick där i bakgrunden och fast den blinkar i rött framför oss så som den alltid gör ser vi den inte för vi tittar på annat.

Jag sa bortskämt till speaker Pierre att nu börjar det kännas jobbigt att bara leda med ett mål. 

Det var något med hur Sleipner börjat trycka sig fram plötsligt som skavde.

Han nickade bifall.

För den priviligierade finns få saker som är så nervpåfrestande som att leda med ett mål.

Det här är krassa fakta: Sleipner som grupp besitter inte Sylvias tekniska förmåga, deras tyliga plan; spel -  och på individuell nivå saknas den blick för spelet som Sammi Sulejmanovski, Daniel Burubwa och Ares Sadri till exempel begåvats med, ingen hos de grå men randiga har Melker Spångbergs balans och fräckhet - och ändå... ändå.

Det finns ett annat fakta också, nämligen: inte sällan trumfar rutin och fysik; ibland spelar spelet mindre roll och psykologin större. Ibland vänder man ett underläge på knappa fyra minuter.

För Sleipner får sin första hörna i den 77' minuten och på den nickar Alexander Contreras in 1-1.

Och knappa fyra minuter senare gör inbytte Henrik Gerle 2-1 och det går nästan inte att ta in.

Den där spelaren som tröskade på med tvåor och treor och klättrade upp och kanade ner och liksom tycktes stå stilla någonstans en halv spelplan längre ner medan en annan skenade iväg med sexor och med stegar nästan hela vägen i mål, har plötsligt inte bara kommit ikapp, utan hunnit före på målsträckan medan en själv tampats med den sista falluckan, fast utan oro på grund av försprånget.

Nu står hen fyra rutor från målet och kastar jämt och vinner.

Jag går tillbaka mot omklädningsrummen tillsammans med Joshua Sievertsen, och vi pratar om vad som hände (eller inte hände) egentligen.

- En bit in i andra halvlek slutade vi bara spela, säger han. Jag vet inte varför. Det kan ha berott på att vi sprungit så pass mycket mer än dem och var trötta, medan de hade fortfarande hade rätt bra med energi att ta av den där sista kvarten.

Det här får vi dra lärdom av. 

Vi får aldrig att sluta spela.

Daniel Burubwa gjorde Sylvias mål. Foto: Björn Holmberg

- Den trettonde september, vet ni vad det är? frågar Enskedes speaker i halvlek. Han sitter uppflugen i ett litet torn vid sidan av läktaren och hade förstås  inte hört om någon nu hade fått för sig att svara. Det är den första höstdagen enligt den gamla bondepraktikan. Så vi kan ju härmed förklara hösten invigd.

Hösten så som bondepraktikan räknar den börjar alltså någonstans mellan Enskede IP och Tre Arena som skymtar bakom planerna och träden som konturen av en framtidsdröm.

Men först är bussen sen.

Spelarna fördriver tiden med att debattera huruvida Cristiano Ronaldo var en bättre sjua eller nia, och om någon anfallare gjort en bättre säsong än Luis Suarez gjorde i Liverpool 2013/14.

Tjugosju minuter sena är vi på väg.

Vi reser mot hösten två veckor efter att den inträffade rent metrologiskt, till tonerna av Smedjesmurfen och Nirvanas Smells like teen spirit som sprakar ur högtalarna. 

Ingen kan komma och anklaga SR för att sakna bredd.

När vi kommer fram till Enskede märks förseningen inte av längre.  Vi känner på gräsmattan. Den är fin, men en aning regntung. Det är inte bara Norrköping hösten vräkt vatten över de senaste dagarna.

Bakom mig på läktaren sitter en rad hemmasupportrar av den äldre skolan. Mest högljudd är en spröd kvinna i grå kappa och scarf. Hon låter som ett sånt sorts kex som måste doppas i kaffe för att det inte ska smulas sönder och fastna i halsen. 

Det första hon skriker när matchen börjat är riktat till vår målvakt, Kevin Eriksson:

- Men håll inte i bollen så länge!

"Så länge" är den dryga sekund det tar för honom att plocka upp bollen och sparka ut den efter Enskedes inledande anstormning.

Sylvia hinner knappt känna på bollen innan Jonathan Skoglund gjort 1-0 för hemmalaget. Det har gått två minuter och trettio sekunder av matchen när de tar ledningen, och det leder inte helt oförhappandes tankarna till vårt möte med FoC Farsta förra lördagen, då Sammi Suljemanovksi gav oss ledningen efter ungefär lika lång tid, och hans mål blev matchens enda.

Det tar tid för Sylvia att börja etablera sig. Den första kvarten spelas uteslutande på IFS egen planhalva, men så börjar det sakta brytas mark och man sågar sig framåt.

Då fräser rösten bakom mig: 

- Vad fult de spelar!

Jag känner en slags stolthet när jag hör hennes upprördhet, för det är Sylvias intensitet hon menar. Sylvia går in hårdare nu, ligger närmare gränsen och då och då hamnar en tåspets rent av över den och då händer det att en oväntad boll claimas.

Rätt vad det är står det 1-1.

Daniel Burubwa har vunnit boll en bit utanför straffområdet och skjuter själv. Det är ett mycket elegant avslut, och bollen seglar i en perfekt båge in i mål. Det finns ingenting de kan göra, och det är förstås därför det är så viktigt att göra just såhär mellan varven. Testa skott.

- Det är klart det var 22:an, klagar hon bakom till sin man. Jag har ju sagt att Joel måste hålla koll på 22:an. Sen är hon tyst en klandertyngd sekund. Jag vändeer mig inte om meen jag föreställer mig hur hon sneglar på sin man när hon säger: Men. Du lyssnar ju inte!

Pausen kommer lägligt, för hon behöver verkligen doppas i kaffe nu innan det ligger smulor överallt.

- Vi får en jobbig start på första halvlek, säger Kim Vaattovaara. Vi ger bort ett mål. Men efter att vi hämtat oss lite skapar de bara ett läge så defensivt tycker jag att vi har bra kontroll på dem, men offensivt kan jag önska att vi spelat rakare. I pausen pratar vi om att bli bättre på att skapa oss timing och inte vänta på att den kanske ska uppstå. Vi behöver fila lite på relationerna mellan lagdelarna, så att försvaret snabbt kan förutse när det kommer att komma en yta framåt och vara beredda på att assistera där, och samma sak gäller åt andra hållet.

Vi pratar också om att hitta in mer och hota bakom dem och på så sätt tvinga dem att vända på sig och det här tycker jag vi gör bra i andra. Faktum är att vi är så nöjda med inledningen på andra halvlek att vi inte vill ändra på någonting.

Men dit har vi inte kommit riktigt än.

För speakern pratar på nästan hela pausen. Han lär ut bondepraktikan och nameroppar spelare som fyller år just idag; Fabio Cannavaro och Thomas Müller minsann, sen högläser Sylvias historia.

Det här, serrni, det är inte något historielöst gäng - de bilades redan den 8 augusti 1922. Alltså för över hundra år sedan. Och då visste de inte vad d skulle heta men Sylvia hade namnsdag den dagen. (Själv har jag alltid tyckt bättre om den mindre prosaiska versionen av skapelseberättelsen, den där Sylvia var en vacker servitris någon av grundarna var hopplöst förälskad i och aldrig fick men bestämde sig för att göra odödlig. Men men.)

Han går vidare. Pratar om tacksamheten vi ska känna som bor just här av alla ställen i världen och det blir storpolitiska perspektiv och lite förvånad över att femton långa minuter kan vara så korta noterar han att oj, nu är de ju på väg in igen. Nu är vilan över.

Och ja.

Sylvia är bra i början på andra. Man har ordning på sina kombinationer och kortpassningar, man försvarar sig med klackar och djärva hemåtpassningar och kvinnan bakom mig som inte alls fick något kaffe i halvtid skriker så smulorna sprutar:

- De ska ju göra mål åt det hållet nu, har de glömt det!  Tror de att de ställt målet åt fel håll eller? 

Längre bak börjar en annan kvinna hosta som om hon satt något i halsen.

Sylvia jagar ledningsmål och kommer ganska nära, men som rubriken redan avslöjat vill det sig inte.

När Bekir Kavur visas ut efter att en Enskedespelare tagit sig förbi honom och snubblar ett par steg senare får Sylvia tänka om. 

- Vi kände att vi behövde göra ett par ändringar för att få in ny energi med förhoppning att vinna matchen, men de inbytta spelarna får inte riktigt chansen att göra så mycket förrän vi får det röda kortet. Plötsligt handlar det om att få med sig poängen vi har, för det är mer än en kvart vi spelar med en man mindre. Jag vill ge det till spelarna att de är väldigt påpassliga och tar till sig nya taktiska direktiv direkt, säger Vaattovaara efteråt. Och även om det inte blir något med det tycker jag det säger mycket om vår arbetsvilja att det är vi som har de farligaste chanserna efter att vi blivit en man mindre. Att vi ändå håller dem så i schack tycker jag säger en hel del om vårt försvarsarbete, att. Spelarna har hörsammat det vi pratade om i paus och sluter upp kring den lagdel som kräver det.

Enskede är ett bra lag. Jag skulle vilja påstå att de är bra mycket bättre än vad tabellen säger, och vi visste att det skulle bli svårt att möta dem här. Givet det tidiga ledningsmålet de gjorde och det röda kortet tycker jag vi kan vara nöjda att vi kommer här ifrån med en poäng.

Innan vi går ner från läktaren pratar speakern lite till om hösten och om tacksamhet.

- Var rädda om varandra, säger han. Värna om det och var tacksamma över att Sverige inte är som andra länder - än.

Det låter så ödesmättat att jag för första gången i mitt liv tänker att det kanske inte gör något om radion spelar Smedjesmurfen igen när vi åker hem.

Sammi Sulejmanovski gjorde matchens enda mål. Foto: Björn Holmberg

FoC Farsta, vad betyder det? Alltså FoC? 

Det låter som en generisk, engelsk svordom på Birminghamdialekt.

I ett försök att behålla något av världens förtrollning beslutade vi oss för att försöka gissa istället för att få ett omedelbart svar med hjälp av en sökmotor.

Men det blev bara Loka-smaker av allt.

Fotboll och curling, kanske, höhö? Fotboll och cykel? Njae, va? Fotboll och cricket då? Ja, där har vi den. Eller...kanske inte.

När frågan dök upp i sekretariatet igen bara minuter innan avspark var det dags att falla till föga, punktera undran och helt enkelt slå upp vad FoC betyder. För alla som vill och inte vill veta: det är en kompromiss av de två lag som slogs samman för att bilda dagens motstånd: Farsta AIK och IF Cobran.

Jag hann knappt skriva "Sylvia inleder starkt" i mitt block förrän Melker Spångberg skickat iväg ett inlägg som Sammi Sulejmanovski nickade in i mål. Det här skedde i den fjärde minuten, och hemmalaget hade redan hunnit ha två hörnor innan målet kom.

Det skulle också, som rubriken redan avslöjat, komma att bli matchens enda mål.

Första halvlek kontrollerades utan större svårigheter av Sylvia, som fortsätter att fila på det nya försvarsspel man börjat arbeta med under de senaste veckorna. 

Det innebär förstås inte att det saknades chanser framåt. Ares Sadri var nära att upprepa sitt solorädsmål från Syrianskamatchen då han vann boll på mitten och ensam drev hela vägen in i FoC Farstas straffområde, men hanns ikapp i sista stund och tvingades skjuta i ett mer pressat läge, och bollen kunde plockas av målvakten.

Hemmalaget stod högt och visade prov på fint kombinationsspel då vägar runt eller igenom gästerna skulle skapas, men det var inte jättemycket som hände inne i boxen.

Att knappt låta Farsta låna bollen var ett effektivt sätt att försvara sig på - det de fick göra mest de första fyrtiofem var att stå så bollen studsade ut på dem och återgick i Sylvias ägo, och Theo Krantz hade inte så mycket att pyssla med nere i sitt mål. Förutom att vara konstant ansatt är det här bland det värsta för en målvakt, för här gäller det att förmå fokusera fastän fokuspunkterna är få. För rätt vad det är kan ju någon komma på att testa på skott utifrån.

Om jag inte räknat fel rörde Krantz bollen två gånger i första halvlek, som slutade med att Jesper Lindvall spelade ren Edvin Devic, som även han nästan fick göra mål för andra matchen i rad. 

Men bara nästan.

FoC Farsta inledde andra med en helt annan press, och om det var försvarsspel med högt bollinnehav Sylvia ägnade första halvlek åt så antog defensiven en mer traditionell skepnad när gästerna skulle försöka jaga den kvittering som aldrig kom.

Ju mindre som återstod av matchen, ju stressigare blev det att leda med 1-0.

Spelarna var märkbart trötta, och det kändes som att det skulle bli 1-1 när så lite tid som möjligt att rätta till det återstod, sådär som det ofta blir 1-1, eller 2-2 för den delen, precis i slutet av någonting. 

Men Sylvia höll undan. Det blev mer fysiskt ju mindre tid (och ork) som fanns kvar, och visst hade det varit både skönt - och rättvist - om Melker Spångberg när han tog sig nästan hela vägen till andra sidan planen för egen maskin, och var ensam med målvakten eftersom Farsta var uppe i Sylvias straffområde och skulle kvittera, fått göra 2-0.

Men Spångberg sköt utan att runda målvakten när denne gick ut och bollen studsade ut via stolpen och vi fick gott sitta där med andan i halsen alla de sju minuter domaren la på.

- Om man bara tittar på siffror - på mål och minuter- är det lätt att tänka att vi ägnade 86 minuter plus tillägg åt att enbart försvara ett tidigt ledningsmål, säger Sylvias tränare Kim Vaattovaara efteråt. 

Så var det förstås inte. Vi pratade ju förra veckan om att vi tränar försvar på ett nytt sätt nu under hösten, och innan det satt sig så kommer de båda vågskålar som offensiv och defensiv är att gunga en del upp och en del ner. Idag, när vi gör en 5+-match sett ur försvarsperspektiv så blir det på anfallets bekostnad.

Han fortsätter: Vi har lagt mycket fokus på att vi ska sitta ihop bättre som lag, och det här jobbar alla hårt för idag. Något som händer när man försvarar ett tidigt ledningsmål såhär länge- utan att det i sig är ambitionen, för vi försöker såklart bygga upp våra anfall- är att det blir väldigt många löpmeter spelarna avverkar, och den här matchen tjänar som en bra fingervisning om hur vi behöver lära oss att hantera trötthet; både konstruktivt hur vi ska kunna fortsätta göra bra saker även när vi är trötta, och hur vi ska förebygga.

- Jag vill också säga att målet vi gör är väldigt fint, och sättet det kommer till på är något vi arbetat med och pratat en hel del om: hur vi vill ha inspelen beroende på vilka ytor som finns. 

Det blir mycket fokus på försvar nu, men eftersom det kanske var det som var vår Akilleshäl under våren är det skönt att se at vi börjar göra framsteg här nu, och att vi har en defensiv bredd: när Albin Tengbrand tvingas gå av kommer Hugo Lewander in och övertygar. Caspar Filipsson och Simon Cakar gör även de starka inhopp, och så slutar det med att vi för andra matchen i rad klarar oss utan att släppa in mål.

Totalt sett tycker jag det är en fin prestation. Visst finns det mer att jobba med och tur är väl det? 

Ja.

Tur är det.

För att aldrig någonsin vara "färdigutvecklad" är ett motgift mot avförtrollningen av världen, det är att fortsätta fundera på vad FoC skulle kunna betyda - det är avförtrollningen av avförtrollningen; det att det hela tiden finns mer att lära sig om man använder sig av det man vet hittills som grogrund för nya frågor.

Nästa helg tar vi oss an Enskede.
På återhörande då.

Daniel Burubwa och Ares Sadri gjore båda mål mot Syrianska. Foto: Björn Holmberg

När vi kör ut ur Östergötland börjar det regna, men det varar inte hela vägen fram till Södertälje.

Molnen ligger så lågt kring arenan att det ser ut som att de omgivande trädtopparna nuddar vid dem.

Tillsammans med den stora betongtrappa som är läktare mitt emot läktaren vi sitter på som förgrund bildar det ett väldigt tvådimensionellt intryck. Skådeplatsens estetik minner så om Super Mario 3 från Supernintendo-tiden.

Shigeru Miyamoto, mannen bakom spelet, har berättat att han föreställde sig det som "en teaterföreställning" i olika akter, och för att illustrera det faller en tung, röd gardin ner efter varje klarad bana.

Någon gardin finns inte på Södertälje arena, men hög musik och många låsta röda dörrar.

Medan spelarna värmer upp tittar jag på startelvan i WhatsApp-gruppen. Axel Floric har flyttats upp från den högerbacksposition vi vant oss vid att se honom i. Mot Syrianska ska han vara yttermittfältare.

Sylvias tränare Kim Vaattovaara berättar:

- Under veckan har vi arbetat med en ny typ av försvar. Vi vill - och behöver- helt enkelt ta fram fler olika sätt att kunna försvara oss på. Eftersom det här är en sjösättning av en variant vi bara jobbat med en knapp vecka räknar vi med att allt såklart inte sitter till 100% än. Spelarna är införstådda i att det kanske kommer bli en del ovana situationer som måste styras upp ganska hastigt där och då - och det här, att visa sig vara snabbtänkt och lösningsorienterad, är en viktig del av deras fotbollsutbildning.

Akt 1.

Sylvia inleder med stark press, och det har inte gått två minuter än innan matchens första läge dyker upp. Det är ovan nämnda Floric, som efter effektivt kombinationsspel hamnar i en gynnsam position, och får iväg ett skott som dock landar rakt i famnen på hemmalagets målvakt.  

Syrianska har svårt att få tag i bollen i början av matchen, de trycks tidigt tillbaka och ligger tätt i försvaret.

Det gör det lite krångligt för Sylvia, som envisas med att försöka spela sig igenom de gulröda, istället för att försöka omringa dem.

Efter tio minuter bjuds hemmalaget på en kontring som antänder dem en aning, och under ett antal minuter skapar de flera halvchanser, och även om ingen av dessa är särskilt utmanande för Kevin Eriksson i gästernas mål (de allra flesta skottförsöken hamnar utanför på alldeles eget (o)bevåg) så är Sylvia plötsligt lite tillbakatryckta, och här hackar det lite i försvaret. 

Inte värre än att man hela tiden lyckas lösa situationerna man sätter sig i, men ändå. Syrianska får helt enkelt komma till fler lägen än vad de - och detta sägs med respekt - kanske borde.  Sylvia tappar en del boll, varpå man genast återerövrar den, och så tappar man och återerövrar igen;  det hela blir lite som när Odysseus fru Penelope tvingas gå med på att gifta om sig när hennes man inte setts till på 20 år. Hon säger att hon först vill väva tyget till sin brudklänning och arbetar flitigt med det under dagen då hon hålls under uppsyn - och river upp allt igen när mörkret lagt sig.

Ingen kommer riktigt någonstans, men lägen saknas det inte.

Axel Floric skjuter i ribban och Melker Spångberg drar returen strax över.

När Syrianska försöker avvärja ett anfall genom att spela hem till målvakten panikrensar denne med sådan kraft att bollen far upp över de höga träden, förbi de låga molnen och landar på Coops parkering bakom kulissen.

Några mål blir det inte i första halvlek.

Men så är det också första aktens uppgift att bygga spänning inför det som komma skall.

- Som en naturlig "konsekvens" (kanske man kan säga) av vårt nya försvarsspel tycker jag att vi blir lite drabbade i anfallet i första halvlek, säger Kim Vaattovaara. Vi släpper  till en del enkla chanser och begår en del enkla misstag, med resultatet att effektiviteten framåt lider lite. Att vi inte skulle skapa några chanser är ingenting jag överhuvud taget oroar mig för, vilket jag också sa till spelarna i paus. Vi har ju ändå flera bra lägen i första. Syrianska är inte helt ofarliga heller, fastän vi gör det lite lätt för dem.  Samtidigt vill jag verkligen poängtera hur pass bra vi löser de här ovana situationerna som uppstår ute på plan, som ett lag. Det är många snabba, mogna beslut som fattas, så vi räddar oss undan, och jättefarligt blir det aldrig.

Vi har pratat om det här förut, men vi har en otrolig styrka i att kunna nöta ner motståndet genom att ha så unga killar som orkar springa så mycket. 

Akt 2. 

Förutom ett läge som råkar vara Syrianskas och som dittills nog är matchens bästa och verkligen tvingar Kevin Eriksson att båe falla snabbt och sträcka ut sig så mycket han kan för att peta ut bollen till hörna, dröjer det innan det verkligen börjar hända saker.

Det kanske är nednötandet. 

Även om ett försvarsspel som inte sitter till 100% i första halvlek såklart inte blir fulländat under en kvarts vila så är det längre mellan misstagen och bolltappen nu. 

Men varje Syrianska är bra på att samla sig och stänga ytor och det är svårt att såga sig igenom. Det börjar lukta Rågsved, fast utan de två torn till anfallare de ställde ut.

När det återstår en halvtimme skriver jag "får ej hål på?" i anteckningsblocket, efter att Ares Sadri lyckats runda hemmaförsvaret och spelar snett inåt bakåt, och de enda som finns i straffområdet förutom han själv är en trio Syrianskabackar som sparkar iväg bollen.

Men det jag skrev får jag snart kryssa över.

För i 69'e minuten driver Axel Floric fram längs sin kant, tar sig förbi de som försöker sätta stopp för honom, och skickar in en passning till en bra placerad Daniel Burubwa, som gör 1-0.

Inte långt därefter skapar sig Syrianska ett friläge, och fast han står helt ensam med Kevin Eriksson skjuter Syrianskaanfallaren högt högt över.

Efter det här, som väl var deras chans att ta sig tillbaka in i handlingen, är det nästan bara Sylvia.

Joshua Sievertsen är nära att göra 2-0 men målställningen kommer ivägen. Någon minut senare visar Ares Sadri prov på vilken genombrottsspelare han är då han på egen hand ta sig från mittcirkeln fram till straffområdet. Han är ganska ordentligt uppvaktad av ett par försvarare, men behåller både fart och balans och kommer så småningom fram en mot en med målvakten och lägger bollen lågt i krysset.

Anfallaren rusar ut ur straffområdet med knutna nävar och faller sen ner på knä.

Och Sadri ligger också bakom 3-0:an på tilläggstid, då han gör en liknande rusning, men vaket och osjälviskt släpper ut bollen till vänster till Edvin Devic som hängt med upp, och som Sadri sett men inte Syrianskaförsvararna - och så har vi plötsligt ett till första mål, som är det andra - och det tredje den här kvällen.

- Jag vill verkligen ge en eloge till spelarna för hur de tillsammans sluter upp och löser uppgifter ute på planen och genomför matchen, säger Kim Vaattovaara efteråt. Sen vill jag också säga hur skönt det är att Ares [Sadri] får göra sitt första mål i klubben. Jag tror ingen kan ha missat hur mycket det betydde för honom, och var man inte här eller tittade på matchen på NT så hörde man ändå hans jubel härifrån ända till Norrköping.

Sen tycker jag det både osjälviskt och moget av honom att släppa bollen till Edvin [Devic] vid 3-0, så också han får göra sitt första. Det är riktigt bra gjort.

Vidare är det förstås alltid gott att inte släppa in några mål. 

Jag tycker vi ska vara nöjda med det vi presterar här idag. Nu får vi åka hem och gå igenom filmen och se vad vi kan göra ännu bättre till nästa match.

(Den går av stapeln hemma på PCA den 6/9 klockan 16 - och det är FOC Farsta som kommer på besök.)

Vid det här laget har de låga molnen skingrats och solen lyser.

Världen är tredimensionell igen.

Södertälje arenas variant av en fallande ridå.

Wille glad att vara tillbaka i Sylviadressen.

Efter ett kortare äventyr i USA är nu Wille Holmberg tillbaka i stan och självklart i vår tröja. Vi får tillbaka en löpstark och hårt arbetande spelare, som klarar flera positioner. Tränarduon Kim och Julle myser! Välkommen Wille!